firstlinis blogg

Frukost på bryggan över ett lugnt hav smakar på något sätt alltid mycket bättre.
Ungarna glada, Selma "kickade" med Vilhelms kastspö, Vilhelm tossade runt. Kaffet varmt och njutningsfullt.
Höll på att spy på vägen in.
Väntan i rum, sterilt med blå vattenmaskin mitt på golvet.
Ångest. Magont. Döden närvarande.
Så kom hon. Ett vitt leende, stadigt handslag med förtroendeingivande ögon.
Inget där, inget där.
Jag är frisk.
Tårarna strömmar nerför kinderna, tröttheten slår till när oron släpper sitt illamåendetag runt min kropp.
Livet ger mig en klapp på axeln, som att "vi kör på ett tag till du".
Thank god!

I dag är kanske sista dagen som "frisk".
Slätbaken har klätt sig i sin finaste skrud. Tittat längst in i graderoben.
Som för att ge mig det finaste minnet som frisk. Ifall svaret i morgoninte blir som jag så innerligt hoppas.
Sjön som en spegel, himlen som vackraste azurblå, en bris ljummen och len som kola i munnen.
Mitt älskade Djupdalen.
Mina älskade ungar. Mina fina, busiga, rosenkindiga, uppfinningsrika barn. Som socker. Trots gap och skrik och tjat älskar jag er mest över allt på denna jord.
Tanken att inte få dela ert liv skär som glas i hjärtat.
Rispar.
Gode gud.
Om du finns.
Förlåt att jag inte är ditt bästa barn.
Hjälp!